TLDR: I de flesta labb tillbringar ett protesärende betydligt mer tid med att vänta än med att bearbetas. Att korta designen från en timme till minuter kortar ett aktivt steg och lämnar varje väntan orörd. Mät först gapen mellan stegen, för det är oftast där ledtiden faktiskt bor.

Var tillbringar ett protesärende egentligen sin tid?

Dela ett ärendes totala tid i arbetstid, när någon faktiskt håller på med det, och väntetid, när det ligger i en kö eller väntar på svar från kliniken. I labbarbetsflöden är det andra talet oftast det större med bred marginal, och det mäts sällan.

Ta tio nyligen avslutade ärenden och skriv ner två tidsstämplar för varje: när ärendet kom in och när det gick till produktion. Lägg sedan ihop de minuter någon faktiskt lade på det. Gapet mellan dessa två tal är din väntetid, och för de flesta labb är det obehagligt att se det nedskrivet för första gången.

Vanliga ställen där väntan samlas:

• I en intagskö, innan någon öppnar det.
• Stoppat mitt i designen medan någon ringer den hänvisande kliniken om en saknad färg eller en bettregistrering som aldrig kom.
• I väntan på att kliniken ringer tillbaka, vilket ofta betyder att vänta till en dag när patienten inte längre är på plats.
• I kö hos en designer som betar av tidigare ärenden.
• I väntan på en fräs eller skrivare som kör ett annat jobb.
• I väntan på en andra granskning efter att något kommit tillbaka.

Vad händer om du snabbar upp designen utan att röra resten?

Kön flyttar sig. Ärenden når designern snabbare, designas snabbare, och väntar sedan längre någon annanstans, oftast i produktionen eller på klinikens återsamtal. Den totala ledtiden förbättras med de minuter du tog bort från ett steg, vilket ofta är en liten andel av helheten.

Det här är vanligt köbeteende och det är inget argument mot snabbare design. Det är ett argument för att veta vad du köper. Om designen är 45 minuter av ett ärende som tar fyra dagar att lämna labbet, så ger borttagandet av 40 av de minuterna inget märkbart snabbare labb. Det ger en designer med mer kapacitet, vilket är värt att ha av ett helt annat skäl.

Den distinktionen är värd att säga rakt ut, eftersom den ändrar vad du bör förvänta dig. Snabbare design köper kapacitet. Att åtgärda väntan köper ledtid. Labb köper regelbundet det första och blir besvikna över att de inte fick det andra.

Vilken väntan är värd att angripa först?

Den som beror på någon utanför huset. Ett ärende som står och väntar på att en hänvisande klinik ska besvara en fråga är den längsta och minst styrbara väntan i de flesta labb, och den enda pålitliga lösningen är att ställa frågan innan ärendet är i produktion.

Mönstret bakom den väntan är specifikt och det återkommer. Ett ärende kommer in och en uppgift saknas. Ingen märker det förrän en tekniker öppnar det och börjar arbeta. Labbet ringer kliniken. Då har patienten gått, och svaret kräver en journal, ett återsamtal, ibland ett nytt besök.

Ingenting i den sekvensen är ett designproblem, och ingen mängd designhastighet rör den. Vad som hjälper är att fånga luckan vid intaget, när ärendet kommer in, medan kliniken fortfarande har patientens besök färskt i minnet. Det är resonemanget bakom att kontrollera ordinationen mot skanningsfilerna vid uppladdning i stället för vid bänken.

Ett enkelt sätt att hitta din egen flaskhals

1. Tidsstämpla varje ärende under två veckor vid fyra tillfällen: mottaget, intag klart, design godkänd, skickat till produktion.
2. Beräkna de tre gapen för varje ärende.
3. Sortera på total tid och titta på den långsammaste fjärdedelen.
4. Ta reda på vilket enskilt gap som är störst i den långsammaste fjärdedelen.
5. Det gapet är din begränsning. Åtgärda det innan du köper kapacitet någon annanstans.

Två veckors stämplar räcker för att se formen. Du är inte ute efter statistisk stringens, du är ute efter vilket av tre tal som uppenbart är störst, och det tenderar att vara otvetydigt.

När är snabbare design rätt sak att köpa?

När designen verkligen är din begränsning: designer som är fullbelagda, en kö som aldrig löser upp sig, övertid som normaltillstånd, eller arbete du tackar nej till. I de labben omvandlas tillagd designkapacitet direkt till ärenden ut genom dörren, och köargumentet går i motsatt riktning.

Labb i den situationen vet det oftast, och mätningen ovan bekräftar det snarare än upptäcker det. Om designgapet är det största av de tre och dina designer inte har någon luft är kapacitet rätt köp, och parallell design är ett sätt att få den utan att rekrytera i en krympande arbetsmarknad.

Det är ordningen som spelar roll. Mät, köp sedan. Ett labb som mäter först upptäcker ibland att den dyra lösningen inte var den det behövde, och det är ett gott utfall även när det betyder att en leverantör förlorar en försäljning.

Relaterad läsning

• omgörningen börjar vid intaget, inte vid bänken
• så minskar du samtalen tillbaka till hänvisande kliniker
• vad 30 ärenden i timmen faktiskt betyder